Chester Bennington
Igår kväll satt jag framför min TV och kollade videor på youtube, tog även fram mobilen för att scrolla lite på Facebook samtidigt. Fastnar vid en bild på sångaren från mitt absoluta favoritband, Linkin Park. Där stod någonting i stil med att han har gått bort, vila i frid och så vidare. Jag får världens klump i magen och första reaktionen är såklart att det bara är något sjukt skämt. Jag får småpanik inom mig och tänker att "det kan inte vara sant". Minns inte exakt vad jag gjorde därefter, men kommer hur som helst in på en artikel från aftonbladet som säger samma sak. Fler facebook-sidor säger det. Jag kollar kommentarerna, är det verkligen sant? Jag har svårt att tro det tills jag ser att någon har länkat Mike Shinodas twitter, där han bekräftar det.
Överallt står det att han har tagit sitt eget liv. Det spekuleras om diverse problem han hade, varför han kan ha gjort det, har han verkligen gjort det? Och så vidare. Jag känner mig bara... tom. Väldigt ledsen. Jag kände inte honom och fick aldrig se honom live, jag visste inte ens särskilt mycket om honom. Mer än att hans röst och underbara låtar funnits med mig sedan jag var 13 år och blev förälskad i Linkin Park. Linkin Park var det band som fick mig att hitta min musiksmak. De har varit ett band som varit med under min tonårstid och genom många tillfällen när jag mått dåligt. Deras låtar är så vackra, djupa, meningsfulla och Chesters röst var helt unik. Det spelade för mig inte så stor roll att de ändrade stil då och då, provade nya saker – för hans röst gjorde alltid att det var hundra procent Linkin Park.
Nu har alla deras låtar plötsligt en helt annan mening, en helt annan innebörd. Man känner hans smärta i dem mer än någonting annat. Han tog sitt eget liv. Någonting som många av oss som går igenom depression själva har funderat över, kanske vore det en utväg. För honom blev det tyvärr det, och det gör mig så enormt ledsen. Han mådde så dåligt att han inte märkte hur värdefull han var och hur enormt saknad han alltid kommer vara. Det är det förjävliga med depression, den tar bort allting bra från dig och lurar dig till att tro att någonting som detta kan vara lösningen.
Hans död har verkligen träffat mig väldigt hårt, hur orimligt det än må låta för många. Kanske är det på grund av den starka koppling jag haft till deras låtar, hur de många gånger beskrivit mina känslor så bra. Hur de många gånger berört mig på grund av hur djupa och vackra de är. Kanske är det på grund av att han mådde så dåligt att han själv valde det, också någonting som ligger mig nära. Att tänka på all skit de fick för sitt senaste album, vilket inte alls var befogat då det var väldigt vackert om än lite annorlunda från deras vanliga stil, gör det hela ännu värre. Varför är människor så onda?
Jag kan fortfarande inte smälta att jag aldrig mer kommer få höra en ny låt med Chesters unika röst. Jag kan heller inte skaka av mig hur många av hans låtar som pekar mot att det här kunde hända. Jag har aldrig riktigt reflekterat över att han själv verkligen kände det han sjöng, inte såhär starkt. Jag hoppas fortfarande att någon ska komma fram och säga att det här bara var ett riktigt sjukt skämt. Snälla?
